tisdag 27 oktober 2009

Förändringar och kommunikation

Företaget står inför stora förändringar. Det har vi sagt himla länge nu. Men det har aldrig varit så här nära. Nu händer det när som helst. Jag som arbetar med kommunikation måste alltså klara av att kommunicera, dels externt, men inte minst internt, i denna förändringens tid. Som vi trott varit på gång i drygt ett år. Och nu händer det.... ja inte idag, men kanske nästa vecka.Eller också om en månad. Eller i början av nästa år.
Äh, fan, det får bara lösa sig...

Jag - en riktigt lipsill

Vi har följt TV-serien "Den stora resan". Och idag är var det sista avsnittet. Familjerna lämnade sina värdfamiljer och alla grät. Jag också. Superfånigt - jag vet. Jag känner varken familjerna eller naturfolken de bott hos. Men jag har verkligen gillat programet och tycker att det har haft stor charm. Speciellt har jag gillat familjen Rutger, Laila och barnen.
Och jag känner med familjerna när de är ledsna över att lämna sina nyfunna vänner och troligen aldrig kommer träffa dom igen. Så kände jag varje gång vi lämnade Boracay och våra vänner där. Två av tre gånger återvände vi. Men nu har det gått många år sedan sist. Undrar om vi återvänder...

torsdag 15 oktober 2009

Kvinnan med stråhatt

Hatt är väldigt snyggt. I alla fall på rätt människor. Själv tycker jag att jag ser helt galen ut i hatt. För flera år sedan var jag och en väninna i Paris, på Galleri Lafayette, och provade hattar. Det var den ena galna hatten efter den andra. Min väninna har ett rätt litet huvud och hattarna var inte direkt klädsamma på henne. Vi skrattade så vi grät, jag kunde nästan inte stå rak. De eleganta Parisiskorna, svalt eleganta i sina chica dräkter och vidbrättade stråhattar, titta med ogillande ögon och högdragna miner på oss galna svenskor som gjorde oss roliga över deras tjusiga kreationer.
Nej det är bara att konstatera - jag kommer aldrig bli kvinnan med stråhatt.

Den "nya" bloggmetoden

Jag skrev för ett tag sedan att jag hade beslutat använda en ny metod för att bota bloggtorkan. Min bror, Heja Abbe-pappan , kommenterade att han var nyfiken på metoden så jag ska väl berätta.
Under många år har jag arbetat med en duktig skribent vid namn Ann Westermark. För ett antal år sedan tog hon fram en kortlek, "Författarkortleken" som ska användas till att stimulera till kreativt skrivande. Det går till så att man drar ett kort, vänder på kortet och där står det ett ämne. Man sätter tiduret på valfri tid och sen skriver man bara, utifrån det givna ämnet.
Jag har länge funderat på att börja använda mig av den men det har aldrig blivit av.
Det var det som jag tänkte skulle vara den nya metoden.
Jag har gjort ett par försök här på bloggen men det får inte bli för mycket av det goda. Det blir gärna lite märkligt.
Men skam den som ger sig - Författarkortleken ska dammas av igen.

Proppen är löst!

Maken arbetar på ett större byggföretag. Det är bra. Och väldigt användbart för oss icke alltid helt skickliga hantverksamatörer.
Efter att ha slitit in på sena natten med att försöka få vattnet att lämna badrummet genom avloppet, flyttat badkar och svurit högt och ljudligt fick vi se oss besegrade. Vi torkade upp det vi kunde och gick och la oss.
Igår tillkallade maken expertis från företaget och beskrev problemet. Experten la pannan i djupa veck, kontaktade ytterligare sakkunnig och återkom med förslag på lösning.
Väl hemma gick maken återigen lös i badrummet, följde råden och, voila, nu rinner vattnet rätt väg igen.

tisdag 13 oktober 2009

Stopp i avloppet

Vi har stopp i avrinningen från badkaret. Vatten över hela badrumsgolvet med andra ord. Kan bero på tångruskorna som maken plockat och låtit lillkillen bada i. Avråder från det i framtiden.

torsdag 8 oktober 2009

Vi har en fönstertittare hos oss.

Vi bor på landet. Under den mörka årstiden är det väldigt svart på kvällarna.
Maken och jag sitter oftast i allrumet på kvällarna och ser på TV:n som står framför fönstret.
Alltså sitter vi vända mot fönstret. Man kan absolut inte se ett enda dugg utanför så här på hösten.
Härom kvällen, när vi satt där och slappade i allsköns ro fick jag plötsligt se ett par ögon som stirrade på mig. Därtill ett ruffsigt gråsvart burr. Ögonen var väl på ca 1,5 meters höjd.
I går hände det igen.
Rädd? Nej varför det.... det är grannens katt Morris!

måndag 5 oktober 2009

Hällregnsboll

I lördags var lillkillen i Borås och spelade fotbollsmatch. Det var INTE något perfekt väder. Hällande hav var vad det var. Det forsade ner från himlen med en sådan frenesi att jag stundom trodde att biltaket skulle tryckas in. Ja, just precis. Jag satt i bilen och tryckte. Vägrade gå ut helt enkelt.
Den tidigare under dagen av frisör stylade frisyren som lillkillen fått var ett minne blott. Sjöblöt in på bara skinnet huttrade han sig in i bilen.
Men han klagade inte. Nej - det krävs en entusiast för att spela fotboll, den saken är klar.

söndag 4 oktober 2009

Den vita katten på stenmuren

Vi bor i en gudabenådad del av världen. Nära storstaden (OK - Göteborg är inte så stort), i en småstadsidyll och på landet. Där vi bor, ca 5 km från stan, är landskapet kantat av stengärdsgårdar. Ibland, när det är halt, väntar man bara på att glida in i en mur. Men mestadels är det bara charmigt. Trots att vi själva är allergiska påverkar katterna i omgivningen antingen vi vill eller inte. 2
Vår närmsta granne har i alla fall en katthona. Brorsan bor hos en annan granne nästgårds. Grannkattan har fått ungar. Söta, jamiga och busiga ungar. På vår stenmur som gränsar till grannen kan vi numera beskåda en vit (och lite rödspräcklig) och en svartvit "tiger" som med en oskyldiges min flanerar över muren och med långdragna blickar konstaterar att "det blir bara bättre."

torsdag 1 oktober 2009

Önskan om att gömma sig

Ibland önskar man att man kunde gömma sig, Inte för evigt men för en liten stund kanske. Det kan vara av olika orsak. Man kanske är arg. Eller sur. Eller trött. Eller ledsen. Eller uttråkad. Eller vad som helst.
Bara få krypa undan och bry sig om sig själv, utan att alla andra är och undrar, frågar och har synpunkter. Tyvärr har man sällan den möjligheten. Livet är fullt av måsten och krav och människor förväntar sig att man följer livets spelregler.
Nej - fram för en liten trivsam Gömselgrotta - någonstans dit man kan krypa undan när man behöver ha lite privacy.

Stress - en fördel eller ett gissel?

För mig är stress för det mesta det som driver mig framåt. Då menar jag självklart lagom mycket med stress. Om jag har för lite, eller precis lagom, stress blir jag lat och oengagerad.
Jag behöver ha lite mer än bekvämt att göra, då presterar jag som bäst.
I nuläget har jag lite för lite att göra. Min chef däremot - hon har sjukt mycket att göra. Och vad får det för effekt... jo att även jag får ett mindre h-e. Det kanske löser sig. Vem vet?