Livet från sjuksängskanten

Nu har jag varit hemma från jobbet i snart tre dagar. Dagarna lunkar på i en maklig takt. Första dagarnas feber gjorde att sängen hade en magnetisk dragningskraft. Nu är det lite bättre.
Jag börjar bli bra på TV-tablåerna. Börjar dagen med TV4as morgonprogram - fortsätter sedan med Efter 10. Sedan blir det lite TV-paus eftersom jag är måttligt intresserad av Hem till Gården. Trav, dvs Middagstipset, är inte heller min "cup of tea". Sedan blir det "Riskförlossningar" - ett osannolikt amerikanskt program där alla är omåttligt feta, har hela släkten med sig i förlossningsrummet samt ber till Gud att allt ska gå vägen. Lite mer TV-paus och sedan kommer Förkväll.
Allt detta går väl an men de förpepprade reklaminslagen tar knäcken på en. Inte för att jag har så mycket emot reklam i sig - det vore väl märkligt när man som jag jobbar med marknadsföring. Nej, jag önskar bara att de kunde variera sig lite under dagen. När man sett ICA-Stig 35 ggr på en dag fråga sig hur de ska presentera den nya kokboken är man så hjärtinnerligt trött på detta att man beslutar sig för att aldrig någonsin i hela livet köpa, eller ens titta på den förbaskade boken.
Man frågar sig också vad Netto-butikerna tänkte när de beslöt sig för att ha en skruvad animerad hund med ansikte som en flodhäst presentera sin extrapriser. Eller varför Mekonomen har en medarbetare som "verkar i det tysta" men som vid närmare påseende dansar loss som en vettvilling på en ravefest.
Man lär sig mycket när man ligger i sjuksängen. Frågan är vad jag ska använda kunskapen till?

Idag är det synd om oss...

Maken och jag har verkligen tagit till oss barnens förkylning. Vi mår pyton. Halsen värker, vi hostar i kapp, näsorna rinner som kranar och febern ligger och lurar bakom hörnet.
Och vi lider inte i det tysta inte. Nej då - vi klagar och stönar och pustar och suckar så det står härliga till.
Stackars oss som är så skruttiga.... Och det verkar som våra söner måste vara hemma i morgon också. De är fortfarande inte bra.
Snacka om SM i ynkande!

Tapethistoria

Förra helgen tapetserade jag och maken åt mina svärföräldrar. En väldigt mönstrad tapet med tusen streck som skulle mönsterpassas. Ca 45 cm gick till spillo på varje tapetvåd som skars upp. Ett himla meck alltså och det tog sin tid, men blev väldigt bra och skarvarna syntes inte. Tyvärr räckte inte tapeten utan det saknades två våder.
"Ni får fixa en rulle till så kommer vi en annan dag och sätter upp det sista" var budskapet till svärföräldarna.
Igår på makens fråga om tapeten var beställd fick vi då reda på att nehej - det behövdes minsann inte - svärfar hade pusslat ihop de överblivna bitarna och det blev SÅ fint.
Morrrrrrrrrrrr....
Jag hoppas för Guds skull att de inte skryter med att det var jag som tapetserade... Då ska jag personligen dra ett streck där min tapetsering slutade och svärfars började.

Huvudet under armen

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Men någon gång måste bli den första. Dumt att det var just idag.
Jag har åkt till jobbet utan handväska. Är man kvinna förstår man omedelbart att detta är så nära en katastrof man kan komma.
I väskan ligger plånbok, körkort, passerkort, glasögon, läppglans osv osv.
Och just idag - fredag - skulle jag svänga vägen förbi affären och handla fredagsmysmat samt ingredienser till min gourmet-middag som jag ska laga imorgon.
Tji fick jag...

Virusattack

Denna gången gäller det inte pc. Nix - nu är det familjen som är attackerad. Killarna är dunderförkylda och har varit hemma från skolan hela veckan so far. Jag själv har en hals som svider och maken försöker slå svenskt rekord i snuva.
Vojne vojne...

Vårsol

Dags att gå hem. Solen skiner in genom fönstret på kontoret och ger hopp om en vår. Hemma känns det i och för sig som det är en bit kvar. Meterhöga snödrivor runt hela huset. Men jag har börjat fundera på trädgårdsdesign och att kanske beställa lite pelargon-sticklingar.
Definitivt vårkänslor.

Reslust

Vår familj består av en samling nomader. Vi har svårt att vara helt bofasta. Okey - vi bor där vi bor och trivs mycket bra med det. Men samtidigt så längtar vi ständigt efter att resa. Lillkillen är den som ger mest uttryck för det. Han kan sitta i timmar framför PCn och leta upp olika spännande platser som han anser att familjen absolut måste besöka och det omgående. Mellangrabben är mer "layed back" och längtar och hoppas men mer i det tysta. Och så är det maken och jag. Vi planerar, drömmer och vill.
De senaste veckorna har allt från hus i Thailand (där vi för övrigt aldrig varit trots att vi rest mycket) till biltur till Moseldalen till ett par veckor på Filippinerna till en helg i London till en barnfri helg på vår älskade vingård i Piemonte till hösten.
Just nu lutar det mest åt det senare. Får se om det blir nått. Men hoppet är det sista som överger en...