tisdag 23 november 2010

Träningsvärk

I augusti beslöt jag mig för att nu är det bannemej dags att ta tag i den obefintliga konditionen. Visserligen betalar jag 400 spänn per månad för ett medlemskap på gymmet men det hjälper föga om jag aldrig hinner gå dit.
Jag började alltså gå ut och gå 30 minuter varje morgon. Snabb powerwalk så svetten lackade. Och så kom vintern. Halka, snö eller hällregn. Plötsligt fungerar inte promenadplanen längre.
I lördags shoppade jag en personlig tränare i form av en dvdskiva till Nintendo Wii. Skapade en profil och beslöt mig för att köra 30 dagars challange. Tränaren la upp en plan och jag har nu kört två dagar a 30 minuter, 18 övningar per dag.
Och jag kan knappt röra mig.
Det ser förmodligen sjukt löjligt ut när jag står framför tv:n och stirrar på en tecknad dam och springer, boxas, gör utfallssteg osv, men nytta gör det troligen.
Idag var det vilodag - tack och lov - men imorgon är det dags igen. Om jag kommer ur sängen vill säga.

måndag 22 november 2010

Eländig tv-mottagning

Idag är det riktigt usel mottagning på min Boxer-tv. Antingen är det vädret som spökar (snö), eller också är det att jag sitter i stora-rummet, vilket jag nästan aldrig gör. Men å andra sidan, det är där som antensladden går in så det borde vara som bäst där. Sjukt störande i alla fall.

torsdag 18 november 2010

Mat i kvadrat

Imorgon kväll har vi gäster, våra härliga vänner Carl-Peter och hans charmiga Agneta. För att få allting att funka en fredag kväll har jag lagat mat hela kvällen.
Det blir Coq au vin, pannacotta, vin och självklart fördrink.
Nu ska jag stryka dukar och sedan lägga mig.
GOd natt!

onsdag 17 november 2010

Livet och döden

Long time no see... För mycket på jobbet nu för tiden. Nu till en annan sak.
För 30 år sedan bodde jag ett år i London. Det var ett mycket viktigt år i mitt liv.
Det var då jag blev vuxen på riktigt.
En bidragande orsak till att det året blev så lyckat var de underbara människor jag lärde känna.
Dels självklart min härliga arbetsgivare men också min bästa väninna och hennes fantastiska familj. Hennes föräldrar, Stephen och Olive, blev som mina extraföräldrar och jag var alltid välkommen dit.
Min väninna, Susie, var en varm och engagerad person, som alltid fanns där när jag behövde stöttning, sällskap, skratt eller prata allvar.

När jag flyttade tillbaka till Sverige försökte vi hålla kontakten. Stephen besökte mig i Sverige vid något tillfälle och så gjorde även Susie och hennes dotter Cayte. Jag besökte Susie i Norwhich där hon då bodde och maken och jag firade jul tillsammans med Stephen, Olive, Susie och resten av familjen Peet.

Men livet rinner iväg och vi tappade kontakten. För något år sedan, när jag forskade runt lite, insåg jag att både Stephen och Susie var döda. Stephen hade kommit upp i åren, fått alzaimers och dog efter ett långt och framgångsrikt liv som dokumentärfilmsregissör på BBC. Susie däremot dog helt oväntat i sömnen, plötslig vuxendöd kallat, i 50 års åldern. Allt detta har Olive berättat.

Igår, när jag på facebook försökte hitta de numera vuxna barnen jag hade hand om i London, upptäkte jag att min arbetsgivare under London tiden, barnens mamma Sue Miles, dog för en månad sedan, 66 år gammal.
Hon dog av lungcancer och hjärntumör.

Det känns osannolikt märkligt. Nästan hela mitt Londonliv känns plötsligt utradderat. Det var ju människorna som gjorde året till det fantastiska år det var. Självklart undrar jag om Olive fortfarande lever. Hon gjorde det för något halvår sedan men hon är uppe i åren och det enda man vet är att man lever inte för evigt.

Det känns sorgligt att nu veta att Sue Miles är borta. Jag saknar också Stephen, en underbart varm och humoristisk man. Susie - min fantastika väninna - sörjer jag otroligt. Även om vi inte hade kontakt de sista åren så fanns hon hela tiden i mina tankar. Nu är hon borta sedan ett par år. Hennes dotter och jag har kontakt via mail och facebook, vilket känns bra. Och jag har rotat fram en massa gamla brev från Susie som jag på sikt ska dela med mig av till Cayte.

Nu är det snart advent och det är dags att tända ljus. Och jag kommer tända ett ljus för var och en av mina härliga vänner.

Tack Sue, Stephen och Susie, ni hjälpte mig att bli den jag är idag och gav mig en stor värme och mycket kärlek under mitt år utomlands.