Proppen är löst!

Maken arbetar på ett större byggföretag. Det är bra. Och väldigt användbart för oss icke alltid helt skickliga hantverksamatörer.
Efter att ha slitit in på sena natten med att försöka få vattnet att lämna badrummet genom avloppet, flyttat badkar och svurit högt och ljudligt fick vi se oss besegrade. Vi torkade upp det vi kunde och gick och la oss.
Igår tillkallade maken expertis från företaget och beskrev problemet. Experten la pannan i djupa veck, kontaktade ytterligare sakkunnig och återkom med förslag på lösning.
Väl hemma gick maken återigen lös i badrummet, följde råden och, voila, nu rinner vattnet rätt väg igen.

Stopp i avloppet

Vi har stopp i avrinningen från badkaret. Vatten över hela badrumsgolvet med andra ord. Kan bero på tångruskorna som maken plockat och låtit lillkillen bada i. Avråder från det i framtiden.

Vi har en fönstertittare hos oss.

Vi bor på landet. Under den mörka årstiden är det väldigt svart på kvällarna.
Maken och jag sitter oftast i allrumet på kvällarna och ser på TV:n som står framför fönstret.
Alltså sitter vi vända mot fönstret. Man kan absolut inte se ett enda dugg utanför så här på hösten.
Härom kvällen, när vi satt där och slappade i allsköns ro fick jag plötsligt se ett par ögon som stirrade på mig. Därtill ett ruffsigt gråsvart burr. Ögonen var väl på ca 1,5 meters höjd.
I går hände det igen.
Rädd? Nej varför det.... det är grannens katt Morris!

Hällregnsboll

I lördags var lillkillen i Borås och spelade fotbollsmatch. Det var INTE något perfekt väder. Hällande hav var vad det var. Det forsade ner från himlen med en sådan frenesi att jag stundom trodde att biltaket skulle tryckas in. Ja, just precis. Jag satt i bilen och tryckte. Vägrade gå ut helt enkelt.
Den tidigare under dagen av frisör stylade frisyren som lillkillen fått var ett minne blott. Sjöblöt in på bara skinnet huttrade han sig in i bilen.
Men han klagade inte. Nej - det krävs en entusiast för att spela fotboll, den saken är klar.

Den vita katten på stenmuren

Vi bor i en gudabenådad del av världen. Nära storstaden (OK - Göteborg är inte så stort), i en småstadsidyll och på landet. Där vi bor, ca 5 km från stan, är landskapet kantat av stengärdsgårdar. Ibland, när det är halt, väntar man bara på att glida in i en mur. Men mestadels är det bara charmigt. Trots att vi själva är allergiska påverkar katterna i omgivningen antingen vi vill eller inte. 2
Vår närmsta granne har i alla fall en katthona. Brorsan bor hos en annan granne nästgårds. Grannkattan har fått ungar. Söta, jamiga och busiga ungar. På vår stenmur som gränsar till grannen kan vi numera beskåda en vit (och lite rödspräcklig) och en svartvit "tiger" som med en oskyldiges min flanerar över muren och med långdragna blickar konstaterar att "det blir bara bättre."

Önskan om att gömma sig

Ibland önskar man att man kunde gömma sig, Inte för evigt men för en liten stund kanske. Det kan vara av olika orsak. Man kanske är arg. Eller sur. Eller trött. Eller ledsen. Eller uttråkad. Eller vad som helst.
Bara få krypa undan och bry sig om sig själv, utan att alla andra är och undrar, frågar och har synpunkter. Tyvärr har man sällan den möjligheten. Livet är fullt av måsten och krav och människor förväntar sig att man följer livets spelregler.
Nej - fram för en liten trivsam Gömselgrotta - någonstans dit man kan krypa undan när man behöver ha lite privacy.

Stress - en fördel eller ett gissel?

För mig är stress för det mesta det som driver mig framåt. Då menar jag självklart lagom mycket med stress. Om jag har för lite, eller precis lagom, stress blir jag lat och oengagerad.
Jag behöver ha lite mer än bekvämt att göra, då presterar jag som bäst.
I nuläget har jag lite för lite att göra. Min chef däremot - hon har sjukt mycket att göra. Och vad får det för effekt... jo att även jag får ett mindre h-e. Det kanske löser sig. Vem vet?