Lillkillen spelar innebandy i en klubb i vår lilla stad. Och denna helgen är det festival i stan. Då har innebandyklubben bestämt att medlemmarna ska stå i chokladhjulen och sälja lotter på Axels tivoli som besöker staden. Detta för att tjäna pengar till klubben. Förståeligt - visst.
Men det är inte bara barnen som ska rycka in och jobba. Även föräldrarna förväntas, eller snarare krävs, att ställa upp på spektaklet. Inte helt ovanligt när man har barn i idrottklubb. Problemet är bara att vår son förväntas jobba nu på fredag. Och de flesta normala vuxna har ett förvärvsarbete att sköta under vardagar. Så även vi. När vi påtalade detta var beskedet "då får ni väl skicka någon farmor eller morfar eller nått".
Inte nog med detta. Vi kan inte få besked om var Lillkillen ska stå utan då är beskedet "Han får väl leta reda på oss, han kan väl läsa". Betänk då att han först ska ta tåget in till stan ensam, och sedan springa runt bland folk och olika stånd för att hitta sitt klubbemblem.
Inga dåliga krav på en 11-åring.
Jag skulle kunna säga rätt mycket om hur detta hanterats men sammanfattningsvis räcker ett ord. Skitdåligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar