Livet och döden

Long time no see... För mycket på jobbet nu för tiden. Nu till en annan sak.
För 30 år sedan bodde jag ett år i London. Det var ett mycket viktigt år i mitt liv.
Det var då jag blev vuxen på riktigt.
En bidragande orsak till att det året blev så lyckat var de underbara människor jag lärde känna.
Dels självklart min härliga arbetsgivare men också min bästa väninna och hennes fantastiska familj. Hennes föräldrar, Stephen och Olive, blev som mina extraföräldrar och jag var alltid välkommen dit.
Min väninna, Susie, var en varm och engagerad person, som alltid fanns där när jag behövde stöttning, sällskap, skratt eller prata allvar.

När jag flyttade tillbaka till Sverige försökte vi hålla kontakten. Stephen besökte mig i Sverige vid något tillfälle och så gjorde även Susie och hennes dotter Cayte. Jag besökte Susie i Norwhich där hon då bodde och maken och jag firade jul tillsammans med Stephen, Olive, Susie och resten av familjen Peet.

Men livet rinner iväg och vi tappade kontakten. För något år sedan, när jag forskade runt lite, insåg jag att både Stephen och Susie var döda. Stephen hade kommit upp i åren, fått alzaimers och dog efter ett långt och framgångsrikt liv som dokumentärfilmsregissör på BBC. Susie däremot dog helt oväntat i sömnen, plötslig vuxendöd kallat, i 50 års åldern. Allt detta har Olive berättat.

Igår, när jag på facebook försökte hitta de numera vuxna barnen jag hade hand om i London, upptäkte jag att min arbetsgivare under London tiden, barnens mamma Sue Miles, dog för en månad sedan, 66 år gammal.
Hon dog av lungcancer och hjärntumör.

Det känns osannolikt märkligt. Nästan hela mitt Londonliv känns plötsligt utradderat. Det var ju människorna som gjorde året till det fantastiska år det var. Självklart undrar jag om Olive fortfarande lever. Hon gjorde det för något halvår sedan men hon är uppe i åren och det enda man vet är att man lever inte för evigt.

Det känns sorgligt att nu veta att Sue Miles är borta. Jag saknar också Stephen, en underbart varm och humoristisk man. Susie - min fantastika väninna - sörjer jag otroligt. Även om vi inte hade kontakt de sista åren så fanns hon hela tiden i mina tankar. Nu är hon borta sedan ett par år. Hennes dotter och jag har kontakt via mail och facebook, vilket känns bra. Och jag har rotat fram en massa gamla brev från Susie som jag på sikt ska dela med mig av till Cayte.

Nu är det snart advent och det är dags att tända ljus. Och jag kommer tända ett ljus för var och en av mina härliga vänner.

Tack Sue, Stephen och Susie, ni hjälpte mig att bli den jag är idag och gav mig en stor värme och mycket kärlek under mitt år utomlands.