Undrar om man någonsin slutar oroa sig för sina barn.
Min dotter, som trots allt är 22 år gammal och bor i en något större stad helt nära, ringde idag och berättade att hon var febrig och mådde apa.
Genast träder modersinstinkten in.
Har hon mat hemma? Tänk om hon får mycket feber. Ska jag hämta henne? Stackarn att ligga helt ensam.
Tusen orosmoln hopas. Och jag som inte ens är den oroliga typen.
Nu har också Lillkillen säckat ihop och mår pyton. Halsont och allmän hängighet. Får se hur detta går imorgon. Blir nog sängläge.
Och maken och jag som ska bort i helgen. Äsch, det löser sig säkert. God natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar