Vår gamla pudel är alltid hungrig. Och trots sina snart 17 år tror han fortfarande att så fort vi står vid köksbänken så är det honom vi lagar mat till. Det är märkligt att han aldrig lär sig att maten kommer från en påse som står i tvättstugan och den är torr och rund.
Han är alltid redo att nafsa åt sig en förflugen köttbit eller en morotsslant eller så.
Ibland har han tur och det ramlar ner något smarrigt. Det är ändå rätt skönt. Hoppet är det sista som överger en, och det gäller både människa och hund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar