I vår familj brukar vi se på Wallander på söndagar. Idag tyckte vi att det var väl tufft. Ett mordoffer i samma ålder och med samma namn som Lill-killen. Alltså plockade vi fram Mamma Mia dvd:n. Jag har sett Mamma Mia 4 gånger. Två gånger på musikal-scen i London, en gång i Scandinavium och en gång på bio. I kväll blev det 5:e gången.
Visst, den är banal och allt det andra som man säger. Men jag blir glad. Och jag gråter. Varför? Förmodligen av samma orsak. Musiken, glädjen och värmen i filmen lockar fram både glädje och sentimentalitet.
Dessutom var jag ung och hade hela livet framför mig när Abba var som störst. Det är lätt att bli sentimental när man tänker på det. Och glad när man sen vet hur det blev!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar